Internationella klassningar för brandmotstånd

Denna sammanfattning av brandklassning har sin grund i att försöka ge en bild av alla de olika nationella standarder som finns. Vi tar inget ansvar för riktigheten av uppgifterna i texten och tabellerna nedan. De är baserade på insamlad information och erfarenhet och bör endast användas för jämförelse och förståelse. Brandklassning av material har sin grund i bygg- och textilbranschen där det sedan länge funnits önskemål om att kunna välja så brandsäkra material som möjligt för byggnader och inredning.

 

Uppbyggnad, test och klassningskriterier

I regel är ländernas nationella standarder uppbyggda på två grunder. En standard beskriver hur testet sker och en annan beskriver reglerna för hur klassningen görs.

I beskrivningen av testet specificerar man dels hur stor testremsan skall vara, hur lågan man eldar med skall vara beskaffad, lågans vinkel mot materialet osv. Dels beskriver man i kriterier hur lång tid materialet får brinna efter det att lågan tas bort, hur lång glödtiden får vara mm. Kriterierna grupperas sedan så att en viss brinntid ger en viss klass, t.ex att en produkt fastslås klassad som ”Lättantändlig”.

 

Enbart nationella standarder

Den standard som i Sverige beskriver hur testen skall ske heter SS 65 00 82. Den bygger ursprungligen på den numera ersatta brittiska teststandarden BS3119:1959. Dessa motsvarar i grova drag den amerikanska NFPA 701 och den tyska DIN 4102.

Samtliga dessa bygger på ett test med gasbrännare där man mäter skadan på en vertikalt hängande testremsa som får brinna en viss tid varefter flamspridningen mäts. För samtliga bygger också kriterierna på hur lång brinntiden är efter att lågan avlägsnats. Tanken bakom testen är att de ska efterlikna fallet om ett stearnljus tippar mot en gardin. I Sverige sätts kraven av Boverket.

Internationalisering är under utveckling men rör endast fasta byggmaterial för väggar, tak och golv.

 

De nationella standarderna

Nedanstående tabell visar testmetod och klassningskriterier för de länder vi vanligen handlar av. Tabellen har inte gått att göra komplett så att en total jämförelse kan göras. För kriterierna kan dock sägas att varje rad ungefär motsvarar samma nivå av flamsäkerhet.

Jämförelsen kan inte göras exakt eftersom standarden och testmetoderna skiljer sig mycket åt mellan standarderna.

Den tyska klassningen B1 gäller i vår bransch som den godtagbara nivån för låg antändlighet. Material som utan närmare detaljer angivna sägs vara ”brandklassade” håller oftast lika med eller bättre klass än tyska B1. ”Fire retardent” är oftast klass B1 eller B2 enligt tysk standard.

 

	Sverige	Tyskland	Storbritannien	Frankrike	Euro class	USA	Italien
Testmetod	SS-ISO 1182	DIN 4102	BS 476 pts 6 & 7	NFP 92501	EN 13501-1	NFPA 701, NP92-503	CSE RF 1/75/A
Kriterier	Obrännbar	A1-A2 (obrännbar)	Class 0	M0 (obrännbar)	A1-A2 (Obrännbar)		Klass 0
		B1 (svårantändlig)	Class 0 and 1	M1 (oantändligt)	B (svårantändlig) C (normal antändlighet)		Klass 1
	Svårantändligt enligt Boverket	B2 (normal antändlighet; något tuffare än kraven för svenska ”svårantändligt”)	Class 1 and 2	M2 (lågantändlig)	D (normal antändlighet)		Klass 2
	Lättantändligt enligt Boverket	B3 (lättantändlig)	Class 2 and 3	M3 (måttligt antändlig)	E-F (lättantändlig)		Klass 3
				M4 (högantändlig)			Klass 4-5

 

För DIN 4102 B1- och M1-certifikat måste en ny certifieringsprocess utföras var femte år.

 

De nyare EN-13501-certifikaten (EN = Euro-Norm) är dock i allmänhet mycket dyrare att skaffa jämfört med de "gamla" (DIN 4102) FR-certifikaten. Men den stora fördelen är att Euro-Norm-certifikaten inte förlorar sin giltighet, om inte tillverkaren ändrar något på produkten eller formuleringen eller så länge EU-normen inte ändras.

EN-13501 är också mer omfattande och innehåller information om brandbeteende, rökutveckling och droppar.

 

Ett EN-certifikat enligt 13501-1 har inget "utgångsdatum".

 

Detta definieras i den relevanta förordningen enligt europeisk lag. FR-certifikat enligt EN 13501-1 är därför initialt giltiga på obestämd tid. Därför finns det ingen indikation på en bestämd giltighetstid (endast ett datum då produkten testades första gången), informationen om giltigheten utan ett givet slutdatum finns till och med skrivet på varje certifikat. Den exakta texten beror på laboratoriet, till exempel:

När kriterierna i EN 13501-1 inte ändras (av Europeiska unionen) och när den tekniska sammansättningen/produktionsprocessen inte ändras, är certifikatet fortfarande giltigt.

EN-standarden är baserad på ett test för det faktiska materialets reaktion på brand, rökutveckling och droppar under förbränning.

EN-klassificeringen har följande tre standardgrupper:

Brandbeteende:

Klass A1             (högsta nivån)
Klass A2             (ej brännbart material)

Klass B               (brännbara material)

Klass C               (normalt brandfarligt material)

Klass D               (normalt brandfarligt material)

Klass E                (normalt brandfarligt material)

Klass F                (ej klassificerat material)

 

Rökutveckling:

Klass S1             (Mycket begränsad rökutveckling)

Klass S2             (begränsad rökutveckling)

Klass S3             (inga krav på rökutveckling)

 

Brinnande droppar:

Klass d0             (inga brinnande droppar eller partiklar)

Klass d1             (begränsat antal brinnande droppar)

Klass d2             (inga krav på brinnande droppar)

 

Källor:
Boverket
DIN – Tyska standardiseringsmyndigheten

CEN - The European Committee for Standardization
ISO – Internationella standardiseringsorganet
SIS – Standardisering i Sverige
Arkitektkopia/Örjan Westerlund